| När hästen galopperar töjs den ytliga böjsenan med så mycket som 16 procent. I försök på senor från avlidna hästar har man sett att senan går av vid en töjning på någonstans mellan 12 och 21 procent. Det betyder att hästen vid maximalt arbete ligger farligt nära vad senorna maximalt kan klara av. Skaderisken är sålunda hög.
Senor som ofta drabbas av skador är den ytliga böjsenan och gaffelbandet. Även den djupa böjsenan, den djupa böjsenans förstärkningsband och sträcksenorna kan skadas. De olika senorna har alla olika uppgifter och aktiveras på olika sätt och i olika omfattning beroende på vilket arbete hästen utför. Sålunda skiljer sig också skadebilden åt beroende på inom vilken disciplin hästen verkar. Så är t ex skador på böjsenorna vanligare inom galoppsporten, medan gaffelbandsskadorna är vanligare inom travsporten. Andra faktorer som påverkar skadebenägenheten är t ex hästens ålder, fysiska status samt tidigare skadehistoria. Senornas uppgift är att överföra kraften från musklerna till skelettet och de fungerar dessutom som en buffert för att skydda musklerna från skador. De är elastiska strukturer som är kapabla att vid utsträckning absorbera och förvara energi. Vid rörelse är denna energibevarande funktion viktig och en stor del av musklernas arbete kanaliseras just via senor. Ju mer hästen anstränger sig, desto större belastning utsätts senorna för. Senvävnad består av tät, packad bindväv. Senorna är uppbyggda av längsgående proteinfibrer, sk kollagenfibrer, som är både dragfasta och elastiska. Kollagenet finns i en rad olika typer med olika egenskaper. En vuxen hästs senor är t ex till största delen uppbyggda av kollagen I, som är hårdare och har en högre draghållfasthet. Hos unga växande hästar består senorna däremot huvudsakligen av kollagen III, som är mer elastiskt och tunnare och därför inte har samma draghållfasthet. Syreförbrukningen hos senor och ligament är 7,5 gånger lägre än den är i muskelvävnad. Den låga ämnesomsättningsgraden kombinerat med förmågan att generera energi trots låg syretillförsel ger senorna en unik förmåga att bära tunga laster och utstå höga spänningar under långa tidsperioder, utan att drabbas av den bristande blodförsörjning och celldöd som annars skulle kunna uppstå som en följd därav. Just dessa egenskaper gör tyvärr också att läkningstiden blir mycket lång om skador i senorna skulle uppstå. Skador i senan har alltid varit en fruktad diagnos eftersom de kan innebära en lång konvalescens för hästen. Allvarliga senskador kan ta mycket lång tid att läka och för många hästar kan det innebära ett byte av eller rent av slutet på en karriär. Det är främst ytliga böjsenan, djupa böjsenan och dess förstärkningsband samt gaffelbandet som drabbas av skador. Dessa skador kan visa sig som blödningar, inflammationer eller bristningar i senfibrerna. En av orsakerna till att skador uppstår kan vara att träningen har stegrats för snabbt så att vävnaderna inte hunnit anpassa sig. Det kan också ske akut till följd av en kraftig övertänjning vi t ex ett fel- eller genomtramp. Eller på grund av en kronisk uttröttning där senan eller gaffelbandet under en längre tid har överbelastats.När senvävnaden utsätts för hög belastning, t ex i samband med hård träning och tävling, bildas mikroskopiska skador, sk mikrotrauman, där fibrer i varierande utsträckning brister och går av och små inflammationer bildas. Även den höga värme som alstras i senorna vid hård ansträning, uppemot 45° C, anses kunna orsaka liknande skador, även om detta är omtvistat. Om dessa mikroskopiska skador inte ges tillfälle att läka ut ordentligt ackumuleras de. Detta får till följd att strukturen i senan degenereras, att ärrvävnad uppstår och att den successivt blir allt svagare och mindre elastisk. Skadan kan då övergå till att bli makroskopisk, dvs mer omfattande. Den successiva degenereringsprocessen, som oundvikligen pågår hela livet, påskyndas inte bara av hård belastning utan dessutom av naturliga åldersförändringar i hästens senvävnad. Precis som skelettet så stelnar nämligen senorna med tilltagande ålder och en äldre häst är därför klart mer ömtålig och skadebenägen är en yngre. På hästar äldre än 15 år är senskador vanliga oavsett inom vilken disciplin den verkar. |
De vanligaste senskadorna bland tävlingshästar
(källa ATG Hästkliniker) |
|
